Om Wing Tsun Kung Fu (5)

May 23, 2012 • 11:19 am

Om Wing Tsun Kung Fu (5)

Bruce Lee utför Siu Nim Tao

Formerna inom kinesisk kampsport har den mest framträdande rollen. Inte helt fel kallar man detta också för skuggboxning. När det är uppvisningar eller andra former av exponering av Kung Fu så är det formerna som visas upp. Kineserna älskar sina former och jag vågar nästan påstå att kinesisk Kung Fu är formträning. Jag vet att många Kung Fu utövare här genast börjar protestera. Därför måste vi gå in och se vad form inom kinesisk Kung Fu är för någonting.

Form inom Kung Fu är minneslexikon. Här samlar man en viss kunskap inom en form. I Wing Tsun är Siu Nim Tao första formen man får lära sig. Karakteristiskt för denna form är att man intar en ställning och sedan rör man armarna i olika positioner. Tanken med detta är att man ska fokusera på olika armpositioner vilket i sin tur ska skydda en mot olika former av attacker. Dessa armtekniker är nu inte bara en samling av rörelser utan sitter ihopa med de övriga armteknikerna. Vi får på detta sätt ett inneboende spel med en mängd tekniker vilket alla sitter ihop. Inom denna ram, vilket begränsas av de tekniker som finns inom formen, kan vi nu börja spela. Armrörelserna begränsas och möjligheterna begränsas av formens struktur. Eftersom vi står upp innebär detta tex att teknikerna inom denna form inte behandlar ämnet golvkamp. Begränsningen gör att vi här kan börja träna upp vår skicklighet med ett begränsat antal tekniker med ett speciellt ändamål i syfte.

Namnet på formen brukar indikera vad formens syfte är. Ibland har formerna enkla och direkta namn i andra fall så har de mer dolda och symboliska namn.Vissa fenomen som uppstår när man tränar är inte helt lätta att förklara men med symbolik kan alla som är inom systemet förstå andemeningen. Siu Nim Tao betyder liten ide´. För Wing Tsun utövaren betyder detta att man manifisterar fenomenet mindre är bättre än mer. Det innebär att man med så få tekniker som möjligt kan skydda sig mot så många olika sorters anfall som möjligt. Inneboende är också att med minsta möjliga kraft åstadkomma så mycket skada som möjligt på motståndaren. Det tredje är att åstadkomma detta på så kort tid som möjligt. När dessa kriterier är satta kan man sedan bestämma vilka tekniker som bäst kan hantera dessa regler. Tekniker som inte klarar av att leva upp till dessa utesluts. Under århundraden har arsenalen inom formen utvecklats och förfinats för att bli allt mer optimal. Generationer av utövare har lagt till sin träning och sina erfarenheter. Formen har blivit en samling av värdefull information till nästa generation för att denne inte ska behöva ägna hela livet till att komma fram till en bråkdel av denna kunskap. Här har vi en anledning till varför de kinesiska Kung Fu utövarna skattar sina former så högt.

Detta är nu bara en beskrivning av form vilket är karakteristikt för många Kung Fu stilar men inte den enda. Gemensamt för alla former är att de innehåller någon form av information. Jag ska här nu beskriva ett intressant fenomen inom Kung Fu för att beskriva hur avancerat kinesisk Kung Fu kan vara. För en utomstående eller för någon som inte vet är Kung Fu slutet. Det innebär att den här personen inte vet. Det är nu inte så att han inte får lov att träna. Man kan träna Kung Fu men ändå inte veta. Man kan få lov att träna formerna men man kommer ändå inte att förstå andemeningen med dem. Om man inte har ide´n med formen utan bara har rörelserna är chansen att man misstolkar syftet med rörelserna ganska stort. Eftersom man skattar formerna så högt och de ofta var kopplade till familjen så ville man inte att andra skulle stjäla ens kunskap. Nycklarna till fullständig förståelse av kunskapen var att kombinera formernas rörelse med syftet, och i vilket samband. Man kan nu tänka sig att det var så här i gammal tid men så är inte fallet. Än idag så fungerar Kung Fu likadant och de som säger annorlunda tillhör tyvärr fortfarande den kategori som inte vet.

För att illustrera detta fenomen ska jag nu bryta mot den sydkinesiska traditionen och avslöja en liten del av dess hemlighet. Låt oss ta en stavform som exempel. För en utomstående är det tydligt att det är vapenträning det hadlar om. Man lär sig av denna form att hantera en stav mot olika motståndare som anfaller en med andra vapen. Teknikerna ser även ut som om de används mot andra vapen. Teknikerna i formen är även logiska vid vapenkonst och har ett internt spel där de olika teknikerna flyter ihop och löser många olika tekniska situationer. Formen har detta syfte men det är ändå inte hela sanningen. Det som man ser och det som man vid första anblick uppfattar som syftet är det man inom sydkinesisk Kung Fu kallar “uppenbart” eller “det man kan se”. Det är nu inte detta som är det intrigerande med Kung Fu utan andra halvan, som man kallar “gömt” eller “det man inte kan se”. Stavformens syfte är här inte att hantera vapen utan att förstå brottning. Teknikernas syfte blir nu något helt annat även då det är precis samma form. Teknikerna i formen är nu till för att förstå rörelsedynamik, greppskifte, och en mängd andra aspekter. När man då frågar en elev som inte är bekant med “gömd” om det finns grepp och kast inom systemet kan denna göra misstaget att svara nej eftersom den inte sett det eller förstår att stavformen han lärt sig förklarar allt om brottning.